Sammansättning och verkningsmekanismer för växttillväxtregulatorer

Växttillväxtregulatorer är produkten av den integrerade utvecklingen av olika vetenskapliga och tekniska områden, inklusive organisk syntes, spåranalys, växtfysiologi, biokemi och modernt jordbruk, skogsbruk och trädgårdsodling. Under 1920- och 1930-talen upptäckte forskare förekomsten av spårmängder av naturliga växthormoner-som eten, indol-3-ättiksyra (IAA) och gibberelliner i växter, och noterade deras roll i att reglera tillväxt och utveckling. Forskning om syntetiska analoger började på 1940-talet, vilket ledde till successiv utveckling och gradvis adoption av föreningar som 2,4-D, DA-6 (amin färsk ester), forklorfenuron, natriumnitrofenolat, -naftalenättiksyra (NAA) och maleinhydrazid, vilket så småningom etablerade dem som en särskiljande kategori av agrokemikalier. Även om antalet syntetiska växttillväxtregulatorer har ökat avsevärt under de senaste tre decennierna, har deras utveckling och tillämpningsskala släpat efter de för insekticider, fungicider och herbicider på grund av komplexiteten i appliceringsteknikerna. Ändå, drivna av behoven av modernisering av jordbruket, har växttillväxtregulatorer en enorm potential för utveckling, med en accelererande trend som observerats sedan 1980-talet. Kina började tillverkningen och tillämpningen av växttillväxtregulatorer på 1950-talet.

 

För målväxten är en växttillväxtregulator en exogen, icke{0}}näringsrik kemisk substans. Vanligtvis kapabel att förflytta sig inom växten till verkningsstället, kan den främja eller hämma specifika fysiologiska processer även vid mycket låga koncentrationer, och därigenom styra utvecklingen för att möta mänskliga behov. Varje typ av växttillväxtregulator tjänar ett specifikt syfte, och tillämpningskraven är rigorösa; specifika effekter på målväxten uppnås endast under särskilda tillämpningsförhållanden (inklusive miljöfaktorer). Att ändra koncentrationen kan ofta ge motsatta resultat-till exempel kan ett ämne främja tillväxt vid låga koncentrationer samtidigt som det hämmar det vid höga koncentrationer. Växttillväxtregulatorer har ett brett utbud av tillämpningar, som varierar beroende på den specifika föreningen och målväxten. Exempel inkluderar: kontroll av groning och dvala; främja rotbildning; stimulering av cellförlängning och -delning; reglering av laterala knoppar eller tillering; hantera anläggningsarkitektur (t.ex. främja en kompakt, robust vana för att förhindra logi); reglera blomning eller könsuttryck och framkalla fröfri frukt; gallring av blommor och frukt eller kontrollera fruktdropp; påverka fruktens form eller mognadstider; förbättra stresstolerans (mot sjukdomar, torka, salthalt eller frost); förbättra näringsupptaget; öka sockerhalten eller ändra surheten; förbättra arom och färg; stimulering av latex- eller hartsekretion; och underlätta avlövning eller uttorkning (för att underlätta mekanisk skörd) och konservering. Vissa växttillväxtregulatorer fungerar som herbicider när de appliceras i höga koncentrationer, medan vissa herbicider uppvisar tillväxtreglerande effekter vid låga koncentrationer.

Du kanske också gillar

Skicka förfrågan